#10 En Ferdinand som luktar på sina blommor

Jag har haft svårt att vara stabil i mina känslor och många gånger när jag varit i mina mörka svackor har jag tänkt att jag är manodepressiv. Jag strålar och ser allting som solsken ena stunden sen är jag på botten i nästa. På ett sätt är det otrolig påfrestande att slitas upp och känna hur hjärtat gör så smärtsamt ont, men samtidigt ger det mig något när jag trasig men överlevande kommer ut på andra sidan och ser solen gå upp i horisonten.
 
Det kanske är för mitt svängiga humör jag drar mig till naturen och växter, där finns en stabilitet jag aldrig kan uppnå inom mig. Vissa förstår sig inte på naturen och fnyser nästan på näsan åt mig men då kanske man har hittat det lugn inom sig som naturen bär med sig och känner att naturen är ett överflödigt lugn som orsakar någon typ av stress. Eller så är de personerna i ett permanent tillstånd av otillfredställd stress? Man kan ha mängder av teorier ang det så jag orkar inte tänka på det.
 
Men jag är lite av en Ferdinand som bara vill sitta under eken och lukta på blommor.
 
 
 
 

Kommentera här: