#9 Farväl älskade Morfar

För en vecka sedan tog min morfar den första cellgifts behandlingen och dagen innan det mådde han bra och hade cyklat och tagit en drink med min mormor på verandan. De hade en tradition att varje helg satt de tillsammans ute i solen, rökte en cigarett och tog en drink. Men i söndags hämtade ambulansen honom för han va så dålig, och på sjukhuset konstaterade man att en kraftig lunginflamation hade spridit sig vilket förgiftade honom. Han fick dialys för att rena sitt blod och han fick andingshjälp. På natten åkte jag min mamma och hennes bror tillsammans för att hälsa på honom, vi visste inte om det var allvarligt eller ej men eftersom min mormor som vanligtvis är en mycket lugn person va orolig förstod vi att något var fel.

 

När vi kom in i sjukhuset såg jag min fina älskade morfar ligga på en brits, med masvis med slangar inkopplade till sig. Jag började genast gråga och jag gick fram till honom och tog hans hand! Jag kramade honom och hans hand va helt kall. Han hade haft 40graders feber som de just hade sänkt och dialysen sänkte också värmen i kroppen. Jag såg hur det kom en tår från hans öga och jag förstog att han var rädd där han låg helt utblottad och i handerna på sjukhusets läkare. 

 

Jag satt med hans hand i flera timmar och runt kl 4a gick jag hem, jag hade långt inom mig ändå ett hopp om att allt skulle bli bra och att han skulle klara sig men att gå hem var tungt då jag i bröstet bar den tunga ovisheten.

 

Kl 9 på morgonen eller något sånt så fick jag beskedet att han inte skulle överleva. Det var som att ett hav av sorg stömade inom mig, jag kunde inte förstå, acceptera eller låta det hända, men livet är så och det stannar inte upp för att man ber. På sjukhuset vilade en stor sorg och vetskapen om att min morfar snart inte finns mer tryckte sig in i hjärtat, magen och halsen eller  snarare hela kroppen. Jag grät och grät och grät. Jag har aldrig gråtit så mycket tidigare, det mesta i närheten var när jag i 11års åldern fick veta att min pappa hamnat i fängelset och skulle tillbringa flera år där i ett annat land eller när min styvpappa tvingade mig att sälja min älskade hund när jag var 17år.

I sjukhus sägen låg morfar, som att tiden hade stått still sedan vi lämnat honom, men nu såg allt annorlunda ut, jag såg inte min morfar som låg och kämpade för att bli frisk, jag såg min morfar som redan gått vidare och som visste mer om livets mysterium en oss andra i rummet. Vi tog alla en plats runt honom och vi ville hålla kvar känslan av hans varma mjuka kropp som fortfarande levde. Varjedetalj etsaes in i mitt sinne, hans mjuka vita hår och hans fina ansikts drag. Jag det kändes som mitt hjärta skulle gå i bitar när ja insåg att jag adrig mer kommer få kolla in i hans intensiva blå och trygga ögon. Han va så otroligt snäll och han hade aldrig en ont tanke. Men tiden var inne och sjukhusets personal kopplade dem ur respiratorn och långsamt började han tappa färgen i ansiktet när han hade svårt att syresätta sig själv. Slutligen pep monitorn till och hans hjärta stog still. Allt stog still och morfar skulle aldrig mera finnas till här på jorden och han var oändligt saknad av alla.

 

11.40 var klockslaet då morfar gick bort i måndags den 12 oktober 80år gammal.

 

Jag hoppas du har det bättre där du är nu!

Kommentera här: