#145 Förväntar mig det värsta

Något jag lärt mig är att stanna upp när något känns jobbigt, sedan zooma ut lite och fråga mig själv varför jag antar att vissa saker ska vara så oanpassade efter mina känslor, mitt liv osv.. det är som att jag är en sköldpadda som desperat undrar varför alla skal är sjukt osköna. Jag antar ibland att det värsta ska hända. Jag kan fundera över hur jag ska hantera alla möjliga sorters "mardröms scenarion" som jag ska klara mig att leva med. T.ex. hur jag ska hantera en grupp hjärndöda oemotionella kollegor i framtiden om jag nu skulle få den typen av jobb. Eller hur jag skulle kunna göra karriär i ett jobb med massa pappersarbete och stela chefer. Men mitt i all denna oro och ångest får jag känslan av att allt detta kommer aldrig hända, jag sitter bara och bygger någon sorts låtsasvärld som "de vuxna" har lärt mig när jag va liten. Hur jag alltid hörde i skolan hur viktigt det är att kunna matematik eller så, jag känner någonstans att alla dessa varningar om hur hemskt ens liv kommer bli har satt sig i mitt huvud och gjort raka motsatsen till att motivera mig att bli bättre.

Jag kommer alltid omge mig av kreativa och förhoppningsfullt förstående människor, jag kommer vara på platser där jag känner mig bra och automatiskt kommer känna mig stark, jag behöver inte låtsas vara någon jag inte är och framförallt kommer jag att vara lycklig, vilket är meningen med allt :)!

Kommentera här: