#148 Grundskolan var ett helvete!

När jag var yngre var jag rädd för saker som var svårt eftersom att det va extremt jobbigt och det tog emot i hela själen, jag kunde inte förstå de människor som enkelt gav sig in i allt och bara gav 100% i alla situationer. För mig då fanns inte den möjligheten ens eftersom att inte ensvisste vilken riktning eller hur jag skulle "ge allt". För mig är det nu mycket mer en mognads grad, den egenskapen kommer med åren! Det är i princip inget som känns omöjligt som påverkar mig i dagsläget vilket kanske är en av anledningarna till att jag vågar skriva detta, såklart saker är omöjliga för mig i allra högsta grad MEN det har hamnat bortom den väg jag går på i livet.

För mig är det lite av en besvikelse att inse att alla dessa människor som jag kände mig i underläge gentemot i unga år faktiskt rent utsagt var i ett överläge p.g.a en mer utvecklad disciplin, belöningssystem och att de hade mer stöd av sitt hem med ett bra självförtroende.

Jag hade t.ex extremt svårt att fokusera på lektioner i hela min grundskola och i gymnasiet en viss mån eftersom jag aldrig fick hjälp. Jag hade inte verktygen att motivera mig själv och jag hade inte tillräckligt bra självförtroende för att göra saker på egen hand eftersom jag ville vara säker på att jag gjorde "rätt" så jag bad hela tiden lärare om hjälp, ofta tog det 15 min mellan varje gång läraren hade tid att svara på mina frågor. Så hade jag 3 frågor under en lektion satt jag totalt 45 min och visste itne vad jag skulle göra och jag kände en obehaglig känsla av dåligt självförtroende, hjälplöshet och ångest. De i sin tur bidrog tilla tt jag vågade göra ennu mindre på egen hand och ajg blev mer beroende av att fråga om hjälp. Sedan blev läraren lite irriterad på mig eftersom hen hade så många elever som behövde hen att hen blev stressad. Det gjorde att jag mådde dåligt över att behöva hjälp och att vara i skolan över huvud taget speciellt på lektionerna som ajg behövde hjälp på, t.ex. matten. Det blev en otroligt negativ cirkel för mig där jag kände mig värdelös i skolan och jag bara ville dö varje dag. Sedan ljusnade det på lektioner jag hade lätt för och itne behövde fråga saker utan klarade mig på egen hand. Men det vägde inte riktigt upp det som va dåligt så jag hatade verkligen skolan.

En viss del i det va också att jag fick för lite hjälp hemma eftersom jag hade 3 st yngre syskon och min mamma var väldigt upptagen med dom, att laga mat och fixa med olika aktiviteter osv.. och att jag dessutom tyckte det var tråkigt gjorde inte saken bättre.

Det var tider det och jag är så tacksam och glad att jag klarade mig igenom den tiden av mitt liv som jag kan beskriva som den jobbigaste perioden av mitt liv. Speciellt i slutet av gymnasiet som handlade mycket om självmordstankar, ångest och jag kunde ibland bara gråta en hel lektion. Tårarna bara forsade och jag visste inte varför. Jag blev också extremt ljud känslig och kunde börja gråta av minsta lilla ljud. Sen hade jag migrän i princip varje dag och jag va tvungen att stanna hemma p.g.a min huvudverk vilket gorde att jag under gymnasiet hade en frånvaro på typ 45%.

Jag vet att många har vuxit upp under samma förhållanden och det har varit väldigt tabu för mig att tänka och prata om den tiden av mitt liv eftersom jag har varit rädd för att bli dömd. Dömd för att vara en svag individ som inte klarar samhällets krav. Jag kan nu se på det hela med mycket omtanke gentemot mig själv och jag dömer snarare samhället som tvingade mig genomgå detta. Hur kunde jag bli så nerbruten av samhällets maskin och varför ska vi tvingas passa in i en mall som passar långt ifrån alla som missköts så otroligt mycket. Tyvärr ser samhället ut på detta sätt och tills någon kommer på ett bättre sätt kommer det tyvärr att fortsätta med denna psykiska tortyr som pågår dag ut och dag in, generation efter generation...

Nu är jag dock glad och jag har pluggat 3år på universitet inom något jag gillar och som får mig att känna mig stark istället för svag och framförallt har jag lärt mig att peppa mig själv.
 
Så jag vill att alla unga männsikor som idag går igenom skolan ska ha en guldmedaj för den extrema process de går igenom och jag önskar verkligen ni kunde se hur ni bit för bit lägger något för eran egen framtid. Det är fantastiskt och jag hoppas att skolan för förbättringar med mer resurser och bättre special pedagoger inom de olika ämnena.  

Kommentera här: