#191 Gammalt, smärtsamt

I mitt huvud pågår det ständiga utlägg om olika saker, jag försöker vrida allt 180 grader innan jag känner att jag har en bra syn på saker. Just nu är jag tillbaka på att bearbeta gamla minnen, inser mycket och försöker göra mitt bästa för att gå vidare.

Ibland är det svårt att gå vidare, hur kan man förlåta sina föräldrar för att de skrek det mest smärtsamma orden man kan höra så det kändes som man gick sönder i tusen bitar inuti? Kommer jag kunna förlåta det när det bara va mina föräldrar som va trasiga? Eller att de bara sa sanningen? Jag vet att en frisk person skulle aldrig gjort samma sak, de skulle sagt en sån sak tyst och försiktigt så man inte skär sig på orden, inte skrikit ut dem som ett vapen. Men det gör det saker lättare att bearbeta för mig? Vart går gränsen för när minnen inte längre interagerar tillsammans med ens vardag, när ska man stämpla gamma minnen som kasserade och glömma? Gå vidare...?

Mina föräldrar existerar ju så varje gång jag tänker på dom så interageras dessa minnen in i min verklighet. Det går inte att komma ifrån det verkar det som, finns ingen genväg. Bara att försöka le och tänka på annat.

Men kommer jag någonsin bli fri? Jag hoppas det, för jag ser någonstans framför mig hur jag ska kunna förlåta allt och känna mig hel. Men fram tills dess så får jag fortsätta rita, tänka, älska och bli älskad. Finns inte så mycket mer jag kan göra!

Jag hoppas bara att en dag kommer jag se tillbaka på mina jobbiga perioder och känna mig som en ny människa.

Kommentera här: