#196 2016

 
 
 
 
Årets första blogg, slutet av januari....

Jag tänkte nu när jag skrev -är jag är fri? Ja det tror jag, det tyngsta lasset jag dragit som känts som en mur av stenar som separerat mig från välmående och lycka, det har försvunnit även känslan av att inte räcka till för sig själv, att man hindrar sig själv från att lyckas p.g.a rädsla, det är borta till stor del. Jag skulle ljuga om jag skriver att jag är totalt ohämmad, för det är man inte, punkt! Men jag känner att jag har mina drömmar på jorden och jorden i min fantasi så allting är i harmoni. Sen vet jag att livet går upp och ner, konstellationen i livet har inte enbart med hur jag mår, det är också tillfälligheter och mer eller mindre tursamma sammanträffanden. Så jag försöker att inte bygga mitt liv på att jag alltid ska må perfekt (Skulle minst sagt vara att gräva sin egen grav), utan att jag alltid ska vilja förändra det som inte känns så bra och nöja sig med att inte ta för stora risker i känslolivet. Det kanske kan låter konstigt för vissa, men jag är verkligen en person som söker mig till risker, jag får extremt stor belöning av att göra stora kast i livet och förändra allt, hela tiden, vilket blir väldigt instabilt, stressande och destruktivt så det är inte en speciellt populär egenskap hos mig själv kan jag lova. Även om det kan vara skönt att vara orädd i de många situationer så blir man tillslut som ett tomt skal utan värderingar om man låter det styra för mycket av ens liv. Så jag är i en bra balans med mina behov, drömmar, trygghet och behov av förändring. Det är förmodligen en kombination av att jag väljer min egen väg hela tiden, jag försöker att låta starka känslor tonas ner istället för att svalla inom mig så gott jag kan, sen så känner jag att jag har kontroll och att jag blir mentalt stimulerad i vardagen. Det ända jag saknar nu är en grundläggande trygghet i att jag vet att mina djur säkerhet är betryggad för framtiden (och min egen). Det gör ont i mig att känna att jag behöver flytta och inte vet hur jag ska hantera min djur i det d.v.s hur det går att flytta dom till nytt ställe, är så mycket restriktioner, även hur det går för mina små älsklingar när jag jobbar osv.. Det är mycket rent praktiskt som är mina svagheter just nu, inte så mycket psykiskt som det varit för t.ex. 5 år sedan. För 5 år sedan träffade jag min underbara kille. Han betyder väldigt mycket för mig, att älska honom gränslös är en otrolig lyx, hur många människor träffar man någon som man älskar gränslöst? De flesta förmodligen aldrig, förmodligen är det i ens familj, föräldrar, syskon och så klart barn (framöver) eller efter en relation som sträcker sig under flera sekel där man långsamt bygger upp en ömsesidig respekt och vördnad inför varandra.
För att sammanfatta det hela är jag extremt tacksam för alla tursamma sammanträffanden och lyckliga fullträffar som jag lyckats åstadkomma de senaste 5åren.

Kram till er alla <3

Kommentera här: